Jag märkte det igår. Och jag märker det verkligen idag. Jag måste sluta upp att sätta plåster på såren, för förr eller senare måste det få luft så att det kan läka. Och visst läker det med plåster, men inte på samma sätt. Jag kan erkänna en sak och det är att jag inte vill glömma någonting. Jag har upplevt så mycket med honom och alla mina speciella tillfällen som studenten och 20 års fest var tillsammans med honom. Och jag kommer inte glömma det på ett tag, jag vill inte glömma. Det finns så mycket man kunde sagt och gjort på ett helt annat sätt, kanske är det så att jag blivit mognare i huvudet än vad jag var innan? Jag har lärt mig så otroligt mycket av denna tiden, och jag är glad för det. För till nästa person som jag ska ge mitt hjärta till, kan jag göra allt på ett helt annat sätt. Jag är verkligen inte felfri.

Har funderat mycket nu under dessa dagarna. Vad jag egentligen har hållt på med? Som jag sa tidigare, dessa jäkla plåsterna. Man kan inte göra så, varken mot sig själv eller mot någon annan. Jag pratade med en vän innan idag. Och hon har helt rätt med att "Man kan inte bara glömma någon man en gång varit kär i" Det har jag märkt nu. När man vaknar upp och det första man tänker på är honom då har man inte glömt.. Det tar tid. Och jag VET att han har sina drömmar, och jag vill absolut inget hellre än att han ska uppnå sitt mål i livet. Han förtjänar det trotsallt. Ta mig inte på fel sätt nu, han har sårat mig förmodligen mer än någon annan men, jag bryr mig fortfarande! Jag har också mål att uppnå och det är bäst att göra det på egen hand. Jag önskar bara att det hade tagit slut på ett annorlunda sätt och att det inte fanns några hat-saker emellan oss.

Läser du detta så vill jag bara önska dig all lycka här i livet. Jag kan inte förneka att jag saknar dig och din närhet. Men jag hoppas att vi någon gång i framtiden kan vara vänner eller åtminstone berätta för varandra hur det går med allting.. <3 <3


Ha det bra folk!
Kram